Sista beställningen på Balto

”Alla känner mig här. Jag är Jojo eller ”Skridskobanan” för stamgästerna. Jag kallas så för att jag så att säga har rätt mycket flint. Egentligen är den ganska ny, för i tonåren var min kalufs verkligen nåt att visa upp. Bakifrån såg jag ut som Dalida. Av ren nostalgi låter jag håret växa i nacken trots ödetomten uppe på skallen. Jag drev café Balto. Det vore fel att påstå att nån ansträngde sig när namnet skulle hittas på – Balto heter ju varenda liten skitbar. Det är kvarterets bar, tobaksaffär och tidningskiosk. Kvarterets lunga. Och spypåse. [] Jag badar i mitt eget blod, naken, jag ligger i en underlig ställning, jag trodde jag skulle se livet passera revy som i en film, men det är dumheter. Jag hör bara några röster.”

Joigny-les-deux-bouts är en sömnig förort i slutet av en pendeltågslinje i Paris ytterområden. Normalt sett händer det inte någonting alls av intresse här. Ända tills nu, vill säga. Barägaren Joël Morvier har hittats knivskuren till döds och borgmästare Pierre Ledoux försöker lugna samhällets invånare. Lokalpressen frammanar bilden av en sympatisk och älskad man. Stamgästerna på Balto tycker annorlunda. Jojo var en elak rasist som ingen ville umgås med, om det inte varit för hans bar-tabac. Var Jojo i själva verket en mycket ensam man som led en tragisk död? Versionerna går starkt isär när de mordmisstänkta stamgästerna på Balto kallas in till förhör för att redogöra för händelseförloppet.

Vem utförde dådet? Var det Mme Yéva som brukade köpa sina cigaretter hos Jojo och tvingades utstå hans eviga tafsande? Eller hade hennes arbetslöse man Jacquot fått veta vad som pågick, rest sig ur tv-soffan och utkrävt hämnd? Var det deras son Tani, som slog ner yrkesvägledaren för några månader sedan och relegerades från skolan? För det kan väl inte vara Yeznig, Tanis lillebror, som är förståndshandikappad och inte kan prata rent trots att han är en bjässe till trettonåring?

Sanningen blandas friskt med lögnen när Faïza Guène visar upp en ny och mörkare sida av sitt författarskap. Samtidigt bär Sista beställningen på Balto hennes unika kännemärke: den rappa och tuffa förortsslangen och den svarta humorn, den knivskarpa sociala satiren.

Sista beställningen på Balto av Faïza Guène är en så kallad pusseldeckare, den är mycket mörkare än hennes två andra böcker. Även om den här var helt ok så föredrar jag stilen hon körde med i de två andra böckerna.

Läsvärd? 3 av 5 fiskar.

Kiffe kiffe imorgon

Faïza Guène debuterar med en charmerande och samtidigt allvarlig skildring av Doria som bor i en ghettoliknande förort till Paris med sin mamma sedan pappan övergivit dem och återvänt till Marocko.

Doria skriver i en dagboksliknande text om hur det är att alltid ha ont om pengar, bära begagnade kläder och bli retad för det, om socialtanterna som vill väl men som bara känns nedlåtande, om hur det är att vara ung muslimsk kvinna. Hon flyr in i fantasier hämtade från TV-såpornas och damtidningarnas värld. Drömmarna lever hand i hand med en förortsverklighet som är långt mer extrem än den vi känner till i Sverige, och som vi fick inblick i genom förra höstens kravaller.

Kiffe Kiffe Imorgon av Faïza Guène är hennes debutbok. Jag har ju redan läst hennes andra bok Drömmar för dårar som jag faktiskt tycker är snäppet bättre än denna! Den hade kunnat få betydet 3,5 av 5 om jag hade delat in dem på det viset. Det är rappt och fräckt, en perfekt ungdomsbok som även vuxna kan läsa!

Läsvärd? 3 av 5 fiskar!

Drömmar för dårar

Alhème är 24 år. Hon bor i Parisförorten Ivry med pappa, ”Bossen”, och lillebror Foued, som är 16. Alhèmes mamma blev oskyldigt offer i en terrorattack i Algeriet 1992 och familjen flyttade då till Frankrike. ”Bossen” är en udda figur, som efter en olycka på bygget där han jobbade blev lite snurrig i skallen. Nu är det Alhème som måste se efter honom, trots att hon har fullt upp med att hålla koll på brorsan, som i sin tur är på väg att bli en riktig värsting och nu när han fyllt 16 riskerar att utvisas till Algeriet.

Men hon har ju annat att göra också: de underbetalda korttidsanställningarna via ett bemanningsföretag avlöser varandra, var tredje månad måste hon stå i den förnedrande kön hos polisen för att förnya sitt uppehållstillstånd, och så försöker hennes tjejkompisar para ihop henne med det ena miffot efter det andra.

Drömmar för dårar är en ömsint och bitterljuv skildring av livet i förorten. Faïza Guène lånar ut sin mycket samtida och språkligt innovativa röst till sin huvudperson som både är ung och naiv och känner det som om hon redan levt tusen liv. Minnet av en lycklig barndom i Algeriet lever kvar hos henne, liksom drömmen och hoppet om att saker och ting ska bli bättre.

I denna den andra, och mycket efterlängtade, boken av Faïza Guène har huvudpersoner mognat, liksom författarens stil. Faïza Guène vill skriva om drömmar för förortsfolk där just att drömma blivit så svårt.

Drömmar för dårar av Faïza Guène är rapp och väldigt underhållande! Samhällskritik från en invandrartjej i förorten – jag gillar det, dock har jag lite svårt för vissa arabiska ord/slang men det fungerar ändå. Dock har jag inte läst hennes första bok som verkar ha blivit väldigt framgångsrik; Kiffe kiffe imorgon. Hade tänkt ta och läsa den också inom en snar framtid!

Läsvärd? 4 av 5 fiskar.